Life.

Jag försöker finna ett sätt att hylla dig, din person, ditt allra innersta väsen.

Ett sätt att försonas med ditt val.
Allt som oftast är det becksvart, men då och då faller det in en strimma ljus. Är det du?
Ibland känns det som om du har tagit ifrån mig rätten att fortsätta, överleva, tom mina ord.
Som om du tränger djupt in i mitt allra innersta.
Jag måste inte bara försonas med tanken på att du är borta, utan även med att det är för sent. Jag kommer aldrig någonsin få en enda dag till med dig. Gud ska veta att jag saknar dig, och att jag är arg.
Jag måste även finna ett sätt att förstå hur jag ska bearbeta sorgen samtidigt som mitt hjärta fylls av vrede och min själ blir svart av all skuld jag tungt bär på.
Någonstans i allt detta försöker jag förtvivlat klamra mig fast vid det som var du.
Det fina jag minns.
Det du nu har fläckat svart. Jag suddar och suddar, men det blir bara grumligare.
Var finns du någonstans?
Var finns du nu när jag behöver dig som mest?
Vi slösade bort så mycket tid i livet, vi trodde alltid vi hade mer.
Jag var förbittrad över hur din sjukdom gick ut över mig,
Och hela mitt liv har jag trott att jag aldrig kan förlåta.
Men jag ser nu hur mycket av dig som lever vidare i alla oss andra,
Och jag hoppas, ber och tror, att du får lägga all oro, ångest och smärta långt bakom dig.
Här står jag, och hyllar dig för det största någon någonsin kan ge av sig själv;
Livet.
Du gav mig livet, och för det är jag dig evigt tacksam, även om jag skulle vilja dela det med dig, här vid min sida.
Tillsammans, så som det borde vara.
Jag är livrädd för att möta världen utan dig. Men osynligt håller du min hand, hårt i din, leder mig igenom livets svåra val. Livets alla val. Glöm inte att torka mina tårar emellanåt.
Vi ses igen, jag älskar dig.

nathalie